Sonja Djuric

Varje gång jag hör det hugger det till i mig. Jag är inte som dom? Vilka är dom? Och vad är jag? 

 

Min familj kom till Sverige 1993. Jag var fyra år och kriget i Jugoslavien var ett faktum. 

Min mamma hörde på radion att det skulle gå bussar till Sverige, så hon och pappa började samla pengar för att vi skulle kunna åka bort från misären som rådde. 

 

Väl i Sverige blev vi mottagna med öppna armar och fick hjälpen vi behövde. Vi blev placerade på en flyktingförläggning i Gällivare tillsammans med fler familjer som hade flytt från kriget. Min pappa fick ett jobb i form av att städa parker och min mamma tog hand om oss barn. Jag var endast fyra år då.

 

 

Det gick några månader, sedan fick vi möjlighet att flytta och börja skapa oss ett nytt liv. Kriget var inte någonstans nära slut, så mamma och pappa tog beslutet att vi skulle flytta till Timrå. Vi fick bo i en lägenhet med fantastiska grannar. Jag, fem år gammal, fick börja i en förskola. Min bror, åtta år gammal, fick börja andra klass i den lokala skolan. Mina föräldrar började på Komvux för att lära sig Svenska. Inte långt därefter fick pappa jobb, mamma fortsatte studera och livet rullade på för oss.

 

 

Idag ser man i media om hur mycket flyktingar som kommer hit och söker asyl. Att det är massinvandring och att det leder till stora ansträngningar ekonomiskt för Sverige.

 

Här är det inte de asylsökande människorna som är problemet. Det är hur invandrarpolitiken succesivt har falerat under de senaste 20 åren. 

Att anklaga massinvandringen på människorna i fråga är som att försöka knyta skosnören på skor med kardborrband. Ologiskt är bara förnamnet.

 

Det är staten som är grunden till alla beslut, det är där vi behöver förändring. Lyfta frågorna som är svåra att hantera och tillsammans upprätta de stora hålen i muren som har kommit mot slutet. Att missnöjesrösta hjälper inte.