Sonja Djuric

 

Klockan ringde 5.00, upp och duscha i fruktansvärda descutansvampar och tvätta håret i det äckliga medlet som gjorde håret flottigare än flottigast.

Blev klar 5.30, drog i mig två tetror flädersaft från IKEA, dögoda.. Fick ordination att dricka två glas saft, vatten med socker i eller kaffe med socker i. Valet var självklart!

R hasade sig upp 5.50 och vi körde mot Landskrona. Det gick bra och ingen oro i bilen, allt kändes lugnt..

Kom in på avdelningen, R åkte och jag blev lämnad ensam kvar på avdelning 1. Då greps jag av panik. Jag har aldrig känt sådan panik över någonting i hela mitt liv. Grät, grät och grät och skyllde på att jag var spruträdd och att jag inte kunde förmå mig att bli stucken på avdelningen, utan behövde narkosläkaren för att göra det.

 

De körde ner mig till operationsavdelningen där jag möttes av kanske världens snällaste Narkosläkare och en kanske ännu snällare Kirurg. Jag blev ganska lugn, men fick ändå en trevlig tablett innan han stack in nålen för narkos i min hand. Jag minns att jag sa " Du, du är min bästa vän för dagen Dr Narkos! " Och pistolfingret kom fram, givetvis. Sekunden senare var jag deckad.

 

Jag hör att en bekant röst säger: "Sonja? Nu måste vi dra ut röret ur halsen på dig, så bli inte rädd! " Narkosläkaren aka "Min bästa vän för dagen" drar ur andningsmekanismen och jag känner att min hals är torr som en öken. Jag viskar " Vatten.... Vatten...?!" En sköterska blöter papper och baddar runt mina läppar och droppar lite i munnen på mig, och jag mynnar efter pappret som en bäbis efter mammans bröstvårta. 

 

Några minuter senare hör jag en vänlig röst som säger: "Sonja, vi ska prova kliva upp ur sängen lite, så vi ser att allting fungerar som det ska! "

Det enda jag tänker är: Låter inte du mig sova så kommer inte du fungera som du ska.

Men jag svarar: " Mm, men ta ur slangen ur min näsa, jättestörig." 

 

Vi kliver upp, går runt lite och hon blir nöjd. Några minuter senare kommer kirurgen in och gör en liten segerdans och väser ur sig " 47 minuter! 47 minuter! Din operation var typ den snabbaste och lättaste jag gjort någonsin! " Han gratulerar mig och skuttar vidare.
1: Jag förstår inte varför han gratulerar MIG när det är HAN som har gjort ett bra jobb.
2: Han DANSADE alltså lite sambaaktigt. Fantastiska läkare.

 

Glada besked får avsluta del 1 av denna historia, enjoy!