Sonja Djuric

 

Allt började, 2004, med att jag var tvungen att operera mina höfter på grund av all stryk jag tog (GAV,hehe) när jag spelade fotboll och innebandy.

Hinnorna på mina höftkulor flyttade på sig mer och mer, och till slut började jag halta. Trodde verkligen det var knät som var problemet, eftersom det var där det kändes mest.

Efter otaliga besök på vårdcentraler occh remisser till sjukhuset med orimlig väntetid så fick pappa nog och körde in mig till akuten.

Där träffade jag Dr. Charlie. Han visste direkt när jag beskrev hur det kändes vad det var, och det hade gått så långt att jag skulle direkt in på operation klockan 7 morgonen efter. 

 

Problem, panik, kryckor, sängliggande, bråk med föräldrar och ångest, men efter många månader så lärde jag mig leva med det också.

Mina förälrar följde med mig till sjukgymnasten, vecka ut och vecka in, till slut lärde jag mig gå utan kryckor och det var konstigt. Någonting var i vägen och skavde hela jävla tiden. När jag väl vant mig med det efter 4 år så skulle skruvarna ut. Och där stog jag, överviktig och utan skruvar. Vilket antiklimax.

 

Jag tackar mina föräldrar för den uthålligheten som infunnit sig hos dom varenda utbrott jag har haft. Jag älskar er mest av allt!

 

 

 

 

Och där var första steget in i min övervikt. Man kan inte äta lika mycket som en person som tränar fotboll och innebandy 4 gånger i veckan om man själv inte tränar någonting alls. Det förstår man ju själv. Men det psykiskt jobbiga vägde över det fysiskt jobbiga och man tänkte inte så mycket på sin figur eller yttre. 

 

Jag har alltid varit lite större än alla andra, men det har aldrig varit ett hinder eller problem för mig eller mina vänner. Och har det varit ett problem för någon så har jag alltid fått stöttning av mina fina vänner ända från grundskolan. Ett speciellt tack till fina Lina Högkvist med familj. Ni har alltid funnits där för mig och min familj ända sedan förskolan.

 

Dock så är det ett hinder just nu. Det hindrar mig från att göra saker jag vill göra. Det hindrar mig från att gå på stan för att jag orkar inte svettas för att jag får panik. Det hindrar mig från att åka karuseller på tivoli som jag vill åka. Det hindrar mig från att vara bohemiskt chic med en touch av rockighet i min klädstil. Det hindrar mig från att vara jag. Och nu är det stopp på det.

 

/S.D